25 år nykter och jag känner ingenting

Jag minns mitt första möte. Det var inte frivilligt, chockerande nog, och jag dök upp lite berusad. Jag säger lite, men det var mer än lite. Ändå blev mötet en nykter upplevelse när jag satt längst bak och hällde i mig det usla kaffet där sumpen fastnade mellan tänderna, i hopp om att det skulle dölja att jag hade druckit mindre än en timme tidigare. Man kunde tro att kaffet skulle maskera lukten, eller åtminstone min ”medvetenhet” om att jag luktade, men jag fortsatte rapa och, till skillnad från en fis i en fullpackad hiss, visste varje huvud som vändes exakt varifrån den välbekanta lukten kom. Men jag avviker från ämnet. Låt mig backa lite.

Varning: män som dricker på jobbet

Vid det här laget visste mina vänner och min familj att jag hade alkoholproblem. Jag duschade inte, städade inte och drack mycket, hela dagen och hela natten. Jag kunde, och jag skojar inte, svimma på vardagsrumssoffan med en burk på 12 oz i handen. Avsvimmad. Orörlig. Och handen höll ölen upprätt. Mina rumskamrater var alltid på helspänn och försökte ruska liv i mig, men till deras förvåning spillde jag aldrig på soffan eller ens mattan. Vid sällsynta tillfällen vaknade jag, insåg var jag var och flyttade omedvetet handen så att jag spillde, men det var en syn. Det gav mig utan problem rätten att bli alkoholbrukssyndromets affischnamn. Jag kan fortfarande föreställa mig den stora röda texten över min nuna: varningssignaler hos en alkoholist … i stället för det vi behandlade det som: en rolig historia morgonen efter.

Hur som helst var min bil trasig. Vid något tillfälle hade en sten slagit hål på oljetanken, tror jag att mekanikern sa. Han sa att det inte var mitt fel, men att jag kunde lägga ett par tusen dollar på att reparera den, pengar jag inte hade, eller sälja den i delar. Så jag sålde den. Kul fakta: med tanke på vad jag sålde den för hade jag kunnat laga den.

Utan bil, utan möjlighet att snabbt skaffa en ny och utan någon att samåka med eftersom jag bodde mitt ute i ingenstans hade jag ett alternativ kvar: kollektivtrafiken. Kollektivtrafiken i södra Kalifornien är inte direkt fantastisk. För att komma i tid till jobbet behövde jag ta tre olika bussar med besvärliga väntetider, vilket innebar att jag måste vakna och vara vid hållplatsen tre timmar före arbetspasset. På den tiden var min tid inte mycket värd, och jag tänkte att jag skulle spendera mindre pengar om jag inte kunde handla på nätet eller i mataffären. Dessutom gillar jag böcker. Jag kan sitta och läsa. Det här blir toppen.

Men på min tredje resa klockan sex på morgonen fick jag plötsligt och brutalt klart för mig att jag inte körde bil. Dessutom skulle jag sitta fast i tre timmar. Tanken slog mig när jag var på väg ut ur lägenheten. Jag gick till kylskåpet och hittade två oöppnade öl. Jag tog en plastpåse, för vad skulle busschauffören egentligen bry sig, och gick ut. Jag drack den första vid hållplatsen medan jag väntade på en mycket sen buss och var lite paranoid över att bli påkommen. Men när bussen kom, jag var så in i helvete frustrerad och alla såg varma och olyckliga ut, drack jag den andra helt ogenerat. Plötsligt smälte min frustration och sorg bort. Jag var orädd.

På dag fem hade jag förstås en termos fylld med whisky. Självklart hängde jag en etikett från en tepåse på utsidan för att undanröja misstankar. Så började min högst uppenbara och irriterande nedgång i ständigt drickande. Det dröjde inte länge innan jag förlorade jobbet. Jag missade tillräckligt många pass eftersom jag missade bussen, ibland för att jag vaknade sent men oftast för att jag sprang till spritbutiken och bunkrade först. Till Thanksgiving blev det någon sorts intervention.

Fyllekidnappad till AA

Jag hade druckit några öl när folk upprepade gånger sa åt mig att söka hjälp. Jag var inte full än, så jag avfärdade dem. Men en av mina vänner, en verklig vän, brottade i princip ned mig och slängde in mig i sin bil. Jag var skitförbannad men också lite förbryllad. Han sa att han skulle ta mig till ett möte, men jag kunde inte fatta att han verkligen gjorde det. Jag kallade honom ett och annat. Jag sparkade på vindrutan några gånger, men ville inte krossa den. Jag ville bara irritera honom tills han gav upp. Jag kunde inte tro att han brydde sig så mycket, men det gjorde han. Mina rumskamrater var inga dåliga människor, men de fotograferade mig när jag låg avsvimmad med en öl i handen. Den här vännen ignorerade däremot inte problemet. Han talade lugnt och avsiktligt trots tårarna på kinderna. Han sa att han inte kunde sova med vetskapen om att jag bodde i en lägenhet med balkong och ett fall på fyra våningar, efter att jag flera gånger hade sagt att jag kunde tänka mig att kasta mig över kanten. Han stod inte ut med mardrömmarna om att jag skulle ha skjutit huvudet av mig när han visste att han kunde ha gjort något för att hjälpa.

Han följde mig till ytterdörren och sa att han skulle stå precis utanför när mötet var slut. När jag gick in var övervåningen tom, men nedifrån hördes prat och skämt. Jag övervägde att stanna där uppe och låtsas att jag hade deltagit, men efter tio minuter blev jag uttråkad och följde ett vänligt par ned. När jag hittade kaffet fnös jag och tänkte: ”Det här är alltså vad AA egentligen går ut på, att sälja skitkaffe.” När jag fick veta att det var gratis tog jag glatt för mig och tänkte att jag lurade systemet. Pratet jag hade hört verkade vara sorlet före mötet. Jag strosade in och satte mig längst bak. Efter fem minuter var rummet översvämmat av människor. Ett fyrtiotal stod längs den bakre väggen.

Sex gäster satt längst fram i lokalen. De var utan tvekan den mest brokiga grupp människor jag någonsin sett på en rad, inte bara när det gällde etnicitet och kroppsstorlek utan även ålder och klädstil. Det kändes som om jag tittade på den politiska korrekthetens version av en sitcomensemble. Jag förstod snabbt att var och en skulle hålla ett tal om sin nykterhetsdag. Tre firade ett år, en firade sitt andra första år, en annan sitt andra år och den sista firade sitt 25:e år som nykter.

25 år utan en drink? Inte en klunk? Och han går fortfarande på möten? Varför inte skriva en bok vid det här laget?! Men mina tankar tystnade när berättelserna började.

Jag vet inte hur länge mötet varade. Jag höll inte koll på när jag släpptes av eller när jag gick, och jag hade inte bråttom, men berättelserna var långa och märkligt unika och välbekanta på samma gång. Det kändes som om alla talade i timmar, utan repetition eller manus men ändå klart och koncist. Veteranen med 25 år var den fjärde, och jag väntade med spänning.

Till min förvåning talade han i högst tre minuter, om ens det. Han höll upp sitt mynt, sa att han var tacksam för gemenskapen och glad över att fortsätta hjälpa andra. Han såg ut att vara färdig, men måste ha läst av rummet, för motvilligt lade han till: ”Många vänner har sagt: ’Wow, 25 år, det är ett kvarts sekel. Hur känns det?’ Men jag känner ingenting inför 25 år.” Om jag inte hade varit så tagen av hur länge den här killen varit nykter hade jag kanske fnyst åt att han behandlade 25 år som en småsak. Men han fortsatte: ”Förra året var mitt 24:e år, och det betydde något. För mig har 24 alltid varit det stora talet eftersom det är en kamp 24 timmar om dygnet. 25 år låter länge, men allt kan försvinna på en sekund. Jag är tacksam över ännu ett nyktert år, men mitt fokus ligger på att vara nykter i dag.”

Jag tappade hakan.

25 år nykter spelar ingen roll – i dag är det som räknas

När mötet var slut hjälpte jag till att ställa undan fällstolarna och ville prata om det som just hade hänt, men folk samlades snabbt i sina respektive grupper. Jag kände en samhörighet, men min ångest sa att jag inte hörde hemma där. Jag kände ett avstånd. Jag kände rädsla. Jag ville gå ut och berätta de roliga historierna för min vän, men jag ville också krama honom, gråta och be om ursäkt. Samtidigt ville jag gömma mig i buskarna i kylan, som om det kunde dölja min skam. Och jag kunde inte ge honom en uppriktig kram, för vad spelade det för roll om han inte trodde mig? Jag kunde inte ens hävda att jag varit nykter i en timme. Jag var fortfarande berusad. Jag kunde inte fatta att jag hade nått den här punkten, att det hade gått så långt.

När jag väl gick ut kramade jag honom ändå. Jag sa ”tack”, även om jag tror att jag lät lite för formell. Jag lovade att komma tillbaka. Jag höll det löftet. Jag höll det hundra gånger om.

När allt är sagt och gjort menar varken jag eller, det vet jag, den gamle jäveln att 25 år inte är en bedrift. Det är det. Men det som gör 25 år fenomenalt är de 9 125 sammanhängande dagarna, 219 000 timmarna i rad. Som jämförelse kunde jag inte ta mig igenom en två timmar lång film nykter.

Jag ser fram emot dagen då jag har varit nykter i 25 år och kan påminna en fångad publik om att det inte betyder någonting om jag skulle dricka i dag. Men om jag någonsin ska komma dit måste jag fokusera på här och nu.