Jag älskar mitt nyktra liv

Uttrycket ”ett nyktert liv är tråkigt” hörs ofta från personer som fortfarande dricker. Det gäller inte alltid, men den som tycker att nykterhet är tråkig har ofta inte försökt leva nyktert. Vanligtvis beror det på rädsla. Det liknar att säga ”fallskärmshoppning är dumt” utan att någonsin ha provat. Det är en mycket mänsklig reaktion, även om den bygger på ett missförstånd. Vi kritiserar sådant vi inte förstår eller är rädda för. Rädsla är en naturlig reaktion, men vi kan möta den med en annan naturlig reaktion: vår medfödda nyfikenhet. I stället för att kritisera ett nyktert liv bör vi ställa frågor. Det finns många missuppfattningar om nykterhet, delvis eftersom personer som ”blir nyktra” ofta inte gör det frivilligt. I filmer, och i viss mån även i verkligheten, når de ofta botten och förs mot sin vilja till rehabilitering, eller först till fängelse och sedan rehabilitering. Skyll på hur mitt alkoholberoende påverkade min hjärna, men jag trodde att jag inte kunde vara nykter eftersom ett liv utan alkohol skulle vara plågsamt tråkigt. Efter fem år som nykter är detta fyra saker som jag fortfarande är tacksam för i mitt nyktra liv.

1. Mitt minne

Jag har livfulla minnen. Jag tvivlar på att minnet tekniskt sett är ”fotografiskt”, men jämfört med alternativet känns det så – en grumlig, suddig tidsmassa. Det intressanta med att vara nykter är hur lite jag minns av att vara berusad. Jag minns knappt händelser, fester eller ens lägenheter där jag bodde i flera år. Det var alltid en jakt.

Nu kan jag äta en trevlig middag med familjen och minnas samtalen ordagrant. Jag kan minnas hur maten smakade på Thanksgiving och bli inspirerad att återskapa efterrätten. Jag kan se mig själv på Hawaiis sandstränder under en familjesemester och, ja, till och med minnas solbrännan tydligt.

Jag tänker på mina år med alkohol som en ständig jakt på en morot. Jag ältade inte det förflutna utan tänkte på framtiden, men framtiden begränsades till vilken bar jag skulle gå till eller vilken dryck jag skulle unna mig den kvällen. I mitt nyktra liv inspirerar minnena mig att fortsätta framåt och skapa nya minnen.

2. Att känna känslor

Det här är lite märkligt att beskriva eftersom ”man måste uppleva det för att förstå”, men jag visste att jag behövde skriva ned det. När jag hade varit nykter i sju månader deltog jag i ett färglopp med en vän. De flesta brukar gå, men vi bestämde oss för att tävla – det var ju bara omkring 3 miles, hur illa kunde det vara? Halvvägs genom den första milen kändes det som om jag skulle dö. Det tryckte i öronen, andningen var snabb och ytlig och det kändes som om jag inte fick luft – som om jag drunknade. Ansiktet var vått av svett, vilket fick färgen att fastna och gjorde allt ännu obehagligare. Dessutom började jag se fläckar.

Vi saktade ned men fortsatte. Hon sa att det värsta jag kunde göra var att sätta mig eller stanna, så jag kämpade vidare. När jag närmade mig mållinjen hade fötterna svullnat och bokstavligen domnat i skorna. Till slut tog jag av mig skorna och gick på helt bortdomnade fötter – det kändes som att gå på styltor.

Jag fick våldsamma torrkräkningar. Världen snurrade och benen kändes som om de skulle spricka. Jag var varm och obekväm och skrapade bort kritig grön färg från ansiktet medan ögonen sved av färgad sand.

Och jag älskade det.

Under resan mot nykterhet får man sällan gestalta sin inre kamp rent fysiskt. Varje dag är en strid, men – och detta gäller särskilt löpning för mig – när kroppen har pressats till det yttersta uppskattar man det. Jag var våt, varm, obekväm och hade genuint ont … och under mina sju månader var detta första gången jag kände mig helt avgiftad, som om alkoholen rann ur mig. Resten av dagen hade jag fruktansvärt ont, men jag tänkte aldrig på att dricka. Jag satt i soffan, såg på filmer och pratade med vänner resten av dagen utan att bli uttråkad eller lockas att dricka. Jag avslutade dagen med en känsla av tillfredsställelse.

När jag var berusad kunde jag skära upp handen – när jag försökte gripa tag i ett tåg i rörelse som på film – och blöda utan att känna något. Men loppet var nyktert och verkligt och var, och är, så levande i minnet att jag förstås fortsätter göra det om och om igen.

3. Min fritid

Nu gör jag faktiskt saker. Jag minns hur ekonomin tyngde mig. Mitt liv med alkohol kretsade alltid kring nästa lön. Frågan var aldrig vad jag skulle göra efter jobbet – jag drack upp lönen. Utan alkohol är det fantastiskt hur snabbt jag börjar ta reda på saker och genomföra dem.

Det började med matlagning. Jag var sugen på en köttig lasagne, men längtade efter en särskild variant som min mormor brukade göra med broccoli i mitten – döm mig inte. Ingen färdiglasagne skulle duga. Sedan gjorde jag det som nu verkar självklart: jag sökte efter hur man lagar lasagne och två timmar senare åt jag en av de bästa måltiderna jag någonsin smakat. När jag insåg hur enkelt det var växte det snabbt vidare.

En idé kunde dyka upp oavsett vad jag gjorde. I stället för att fundera vagt över den genomförde jag den. En vän hade till exempel en dotter som alltid morrade åt honom. Han skämtade om att hon påminde om en gremlin från skräckfilmen, vilket gav mig en idé. Jag använde några kostnadsfria appar, samlade musik och videoklipp på dottern och satte ihop en låtsad skräckfilmstrailer om henne. Den kommer vi definitivt att visa på hennes bröllopsdag.

En annan vän fick bygglov för en altan, men entreprenören var oerhört dyr. Därför tog vi reda på vad som behövde göras och byggde gradvis en altan på bakgården. Min fritid är full av olika projekt och aktiviteter. Jag provar allt och kan hålla mig sysselsatt även om strömmen går och telefonerna är urladdade. Det är ett nytt liv.

4. Att känna mig bekväm i min egen kropp

I terapin upptäckte vi snabbt hur obekväm jag var i min egen kropp. Varje social situation kändes besvärlig. Jag kände mig benig och visste aldrig vad jag skulle göra med händerna om jag inte höll i något. Alkoholen bedövade kroppen. Det kändes som om den smälte bort huden och gjorde mig mer följsam. I efterhand tror jag faktiskt att mitt berusade jag gjorde andra betydligt mer obekväma, men det är en annan sak. När jag försökte dansa kände jag mig alltid stel, som ett paraply som öppnades och stängdes. Om jag såg en film nykter skruvade jag på mig och skämdes när jag skrattade högt. Om en serie – eller, helt ärligt, en reklamfilm – spelade inspirerande musik och fick mig att bli tårögd tryckte jag ned känslan och begravde den.

Jag kände mig aldrig bekväm förrän alkoholen kom in i kroppen, och då blev den alltid en ursäkt för mitt beteende. Jag minns att jag grät när en vän skulle flytta. När vännen sedan aldrig hörde av sig och jag funderade över varför insåg jag att jag aldrig verkade uppriktig när jag var berusad. Det var alkoholen, inte jag. Vännen visste inte att jag brydde mig.

I dag, i mitt nyktra liv, vet människor att jag bryr mig. Jag gråter åt sentimentala reklamfilmer och skrattar åt hur de påverkar mig. Inte skamset, utan mer som att ”deras marknadsavdelning lyckades fånga mig”. Jag dansar till musiken och känner min rytm följa låten. Jag vet inte hur det ser ut för andra, bara hur det känns för mig. När jag ser en film på bio sätter jag mig på någon av de främsta raderna och älskar känslan av att vara liten inför det som händer på duken. Jag är engagerad.

Jag mår bra med mig själv, och det gör mig trygg. Jag känner mig inte obekväm bredvid andra och oroar mig inte för vad jag ska göra med händerna. Jag pladdrar inte oavbrutet heller, utan lyssnar. Jag ställer frågor och människor öppnar sig för mig. Jag mår bra. Jag känner att jag hör hemma, och den känslan hade jag aldrig kunnat nå berusad, bara nykter. Jag älskar mitt nyktra liv.