Sluta kalla det sug

Du kan kalla det en störning, en sjukdom eller ett val. För mig spelar det i slutändan ingen roll, eftersom det ändå är nästan omöjligt för människor utan beroende att förstå hur det känns att vara beroende av någonting. Antingen har du det eller inte. Goda människor, långt smartare än jag någonsin blir, genomför studier och enorma mängder forskning om det, men av vad jag har sett lever mycket få av dem själva med beroende. Om du aldrig har känt behovet att fortsätta dricka vet du inte hur det känns att sluta.

”Sug” är ett missvisande ord för vad det gör

Jag tror att ordet ”sug” delvis bär skulden för många människors missuppfattningar om personer med beroende. De hör ”sug” och likställer det med mat. De tänker sig sug som när de går förbi en glassbutik och känner doften av våffelstrutar. Plötsligt vill de ha glass, men det är ett passivt grepp om en kortvarig uppmärksamhet. Det gnager dem inte ända in på benen.

Andra tar matliknelsen ett steg längre och jämför med något lite mer illavarslande. ”Om du känner sug när du är nykter är det som att vara hungrig och arg, eller hur? Magen är tom, restaurangen serverar långsamt, du är trött, irriterad och går på reservkraft, och allt du kan tänka på är att få mat i magen.” Det kommer närmare, men är fortfarande långt från beroendets sug. Hungerilska är en kortvarig känsla, ett långsamt sjudande. Sug är inte långsamt. Det är långvarigt, spontant och ihärdigt.

Svält är den matrelaterade term som bäst fångar vad sug innebär. Du vet inte vad ”svält” är om du inte faktiskt har lidit av den. Det är som att se sanden rinna ur ditt timglas medan du desperat och panikslaget ber, hoppas och köpslår om vad som helst som kan stilla hungern. Allt du ser vägs och bedöms i huvudet. Går det att äta? Kan det föra dig närmare mat? Du blir en Sherlock-liknande sakletare som snabbt läser av omgivningen: tre burkar i soporna, återvinningen två kvarter bort, sju soptunnor däremellan, kanske går det att få ihop några dollar, pantsätta en jacka och ändå hinna med bussen 8.30 till alkoholbutiken. Det är en bedrift, och varje gång jag önskar att jag hade dessa färdigheter i nykterheten minns jag att de kom ur desperation, inte passion.

Jag föredrar att helt släppa matliknelserna och säga att ”sug” känns som att drunkna. Världen omkring dig kan stå i brand, du kan till och med sakna en kroppsdel eller ha hjärnskakning, men inget annat spelar någon roll. Du måste få luft.

Alla dessa liknelser närmar sig hur sug känns, men fångar inte riktigt hur eller varför det uppstår. Det värsta med att ordet är så starkt förknippat med mat är att de flesta av oss kan kontrollera vårt matintag. Det är inte heller svårt att hitta billig mat. Oavsett vilken matbild som används – svält, hungerilska eller en impulsiv doft – återkommer allt till kontroll. Maten finns nära, så det är ditt fel att du inte åt frukost och valde att gå på restaurang under rusningstid.

Tack vare att ett särskilt fenomen blivit populärt på senare tid har jag äntligen ett sätt att förklara hur sug uppstår och impulsen att svara på signalen.

Fantomvibrationssyndrom och personer med beroende

Till slut hittade jag det. Något som de flesta i dag kan känna igen, förstå och uppleva, allt tack vare smarttelefoner: fantomvibrationssyndrom. Personer med beroende, personer i återhämtning och människor utan beroende tycks alla veta hur det känns. Jag hittade alltså något som hjälper människor att förstå hur beroende känns. Orsaken är okänd, men tros bestå av två delar:

1. Överanvändning av telefonen

2. Förväntningar som leder till feltolkade sinnesintryck

Den första delen, att överanvända telefonen, är självklar eftersom vi alla verkar göra det. Det finns studier om fantomvibrationssyndrom som har visat att människor kan uppleva det redan efter en månad av att bära med sig en telefon.

Den andra delen är lika fascinerande. Om du väntar på att en dejt ska ringa, återkoppling efter en arbetsintervju eller ett paket tolkar hjärnan subtila förnimmelser som att telefonen vibrerar. Människor gör detta oavsett om telefonen finns på kroppen, och sedan kommer den extra paniken: ”Var är min telefon?!” Detta. För människor utan beroende motsvarar det vad som händer när sug uppstår.

Du kan göra vad som helst: rasta hunden, spela tv-spel, handla, köra bil, vandra eller måla. Plötsligt uppstår sug. Du vill inte ge efter för det, men precis som handen omedvetet skjuter ned i fickan för att känna om telefonen faktiskt ringer sker reaktionen utan att du tänker. Du måste kontrollera.

Jag säger till mina vänner utan beroende att vara utan telefonen en dag och påminna sig om att de inte har den innan de impulsivt sträcker sig efter den. De förstår varje gång. Till och med de få som har antagit utmaningen märker jag sträcka sig efter telefonen när någon frågar efter vägen eller vi sätter oss för att äta lunch. Det är omedvetet och kan hända när som helst trots att du vet att telefonen inte är med.

Återigen beskriver det hur suget uppstår, inte hur det känns, även om paniken hos vissa när de inser att telefonen inte är med kanske kommer nära.

Detta fungerar äntligen när jag försöker beskriva sug för människor utan beroende. Det sätter också punkt för samtalet när någon idiot säger: ”Det är lätt att ’inte’ göra något. Jag vill inte hoppa fallskärm, så jag gör det inte.” Om varje fantomvibration plötsligt gjorde dig panikslagen och svältande skulle du få en god uppfattning om hur beroendets sug känns.